fredag 26 oktober 2012

Fatima

Hon älskar lakrits - som jag avskyr. Hon gillar färgen beige - jag föredrar knallrosa. Hon är morgontrött - jag vaknar alltid tidigt. Hon har mörkt hår och bruna ögon - jag är blond och blåögd.
Vi har så många olikheter, olika bakgrunder och olika utseenden. Ändå är hon som jag just beskrev så ofta som en spegelbild av mig själv.

Hon är min bästa vän, och förra veckan åkte vi på en resa tillsammans, bara vi två. För att vi ville och för att vi behövde det. Hennes man brukar skratta åt oss när vi pratat i telefon i två-tre timmar, och missnöjt konstaterar att vi ju knappt hunnit prata om något alls när vi tillslut måste lägga på.

I Krakow, dit vi åkte, fick vi prata mer och prata länge. Och det gjorde vi.

Vi började på flygbussen. Fortsatte hela flygresan. Tillbringade första dagen på resan utan att ens lämna hotellet. Enda gången vi var ifrån varandra var när vi tog en spabehandling i varsitt behandlingsrum på hotellets spa. Vi pratade oss genom middagen, och fram tills vi somnade.

Och så där fortsatte det. Böcker, tidningar och andra tidsfördriv förblev orörda i våra väskor hela resan. Vi hade inte tid.

I AUGUSTI ÄR DET 15 år sedan vi träffades på Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping, där någon högre makt hade sett till så att vi började i samma klass på journalistlinjen.

Sedan dess har vänskapen växt och fördjupats. Den har tagit oss genom sockerrörsfält på Dominikanska republiken, längs Brasiliens kust i en hyrbil med sinande bensintank, upp på Eiffeltornets topp, runt i Londons nattliv, till Thailands stränder, via Budapests uteserveringar och genom Stockholms alla hörn och kanter.

Vi har så många minnen ihop att vi skulle kunna fylla böcker och fotoalbum i milslånga hyllor, och det fina är att hyllraden bara skulle fortsätta växa. Med nya minnen.

Som i Krakow förra veckan, där vi upptäckte denna vackra stad tillsammans. Som alltid i just det tempo som passar oss båda utmärkt. Vi behöver aldrig kompromissa när vi reser tillsammans. Vi vill alltid samma saker.
Sen att hon tuggar på saltlakrits och märkliga torkade aprikosbitar (!) när vi äter snacks i hotellsängen sent på kvällen - medan jag naturligtvis föredrar choklad - det spelar mindre roll. För vi vill alltid gå på samma gator, äta mat på samma restauranger och stanna till och njuta av samma vyer. Ingenting är komplicerat när vi är tillsammans.
Min vän är för mig lika självklar i mitt liv som jag själv. Vi har båda egna familjer och många andra värdefulla vänner. Det är något jag tycker att vi har gjort bra genom åren. Vi har aldrig stängt in varandra, aldrig hävdat någon ensamrätt på den andre. Vi har många gemensamma vänner, men också många i våra bekantskapskretser som den andra inte träffat. Det är bra och berikande, och så som det ska vara.

Sen finns hon alltid där, min bästa vän, precis som jag finns där för henne. I vått och torrt och precis allt däremellan.

JAG ÄR STOLT över våran vänskap. Jag tycker helt enkelt att den är väldigt fin.

Vi pratade oss igenom fyra dagar i Krakow, men vi pratade trots det absolut inte klart. Vi kommer aldrig att prata klart och det gör mig lycklig att veta.

Trots att hon alltid väljer konstiga godisbitar och på fullaste allvar tycker att beige är en vacker färg.


(Karlskoga Tidning/Kuriren 15 juni 2012)

Kryss


Vi hoppade på en Finlandsfärja förra helgen. En hederlig 24-timmarskryssning, med dansband och karaoke, och bufféer med oändliga köer och huggsexa om de bästa platserna.
Det var på många sätt en fantastisk liten resa.
Framför allt, förstås, för att vi gjorde den tillsammans i vår lilla familj. Att uppleva ett kryssningsfartyg genom en tvåårings och en fyraårings ögon var liksom något helt annat än de gånger jag själv ramlat runt på liknande båtar i sällskap med ett gäng kompisar.
Redan rulltrappan upp till landgången blev ett stort äventyr för Milo och Jack. För att inte tala om alla hissar ombord på båten! Och hissen som var gjord av glas och åkte med utsikt mot det stora havet! Löparbanan (!) på översta däck!
Jag har själv aldrig varit någon frekvent kryssningsfarare, men några vändor har det blivit. Nån julbordskryssning med jobbet. Nån galen partytripp med ett gäng kompisar för länge sen. En tur till Tallinn, och en sväng till Helsingfors.
Nu, ombord på Birka Paradise som tog oss till Åland och tillbaka, fascinerades jag återigen av detta kryssningsfenomen.

Här på färjan går vi barnfamiljer omkring med våra storögda barn, som leker i lekrummet och får hänga med på barndisco med en engagerad ledarinna som kör "huvud axlar knä och tå" på samma dansgolv där det bara två timmar senare bjuds upp till dans av dansbandet Blender.
Här finns det stereotypa 40+gänget med blonderade kvinnor, som druckit lite för mycket vin redan på anslutningsbussen till färjan, och som redan när båten lägger ut flirtar hett med trubaduren i baren och skrålar med i hits som "Sommartider" och "Sensuella Isabella".
Här går pensionärsparet arm i arm, vackert uppklädda och förväntansfulla inför middagen i a la carte-restaurangen. Och grabbgänget från Karlskoga (eller liknande valfri ort i Sverige) ockuperar barstolarna och spanar snabbt in kvällens tänkbara byten.

På den här förhållandevis lilla ytan (även om barnen tycker att det är den största plats de någonsin har sett) samlas helt enkelt ett helt litet samhälle av människor. För ett dygn delar vi samma blåa heltäckningsmatta i hyttkorridorerna, vi lyssnar till samma pianobarmusik, handlar i samma taxfree-butik och serveras samma utbud av mat i buffén på exakt samma tid. Och vi är i åldrarna från nyfödd till nånstans runt 80-strecket.

Jag går runt där på Birka Paradise och låter mig roas. Jag tar mig tid att njuta av färden genom en fantastiskt vacker skärgård (som jag får medge att jag nog inte brytt mig så mycket om vid mina tidigare kryssningsfärder), och jag har roligt med barnen på "Paradise Beach" som poolområdet heter, och jag låter mig underhållas av alla dessa människor som går all in på hela kryssningsgrejen.
Om jag hade varit på det humöret hade jag säkert kunnat förfasa mig en hel del också (vilket jag möjligen hade gjort om jag hade varit vaken lite längre än till klockan 23...), men det blir ju så mycket roligare om man struntar i att förfasa sig - och ser humorn i vissa saker istället.
Det var roligt att kryssa, och jag tror faktiskt inte att det kommer dröja så hemskt länge innan vi går ombord igen. En hiss med elva våningar måste man ju bara få uppleva snart igen! Liksom allt det där andra, ombord på miniatyrsamhället Birka.

(21 september 2012, Karlskoga Tidning/Kuriren)

Älskade Anslagstavlan. Tack för allt.


Jag tillhör generationen som satt klistrade framför tv:n när "Anslagstavlan" visades. Programmet var fem minuter långt och framförde samhällsinformation och viktiga uppmaningar som "Snart är det riksdagsval i Sverige" och "Bär flytväst på sjön!"
Det som lockade mig och, lovar jag påstå, en stor andel 70-talister att se "Anslagstavlan" på 80-talet hade dock ingenting att göra med att hundratusentals sjuåringar plötsligt närde ett märkligt stort samhällsintresse.

Nej, vi lockades till tv:n av "Anslagstavlans" tecknade vinjett. Det tog 12 sekunder; den tecknade gubben klev in i rutan och stegade fram till en anslagstavla där han satte upp en lapp.
Det var allt, och sen tog den icke-tecknade informationen från Trafiksäkerhetsverket, Livsmedelsverket och Socialstyrelsen vid.
12 sekunder! (jag vet att det stämmer, eftersom jag kollade upp det på You Tube)

Vi satt alltså bänkade, vecka efter vecka, för att se en 12 sekunder lång vinjett.  Helt enkelt på grund av att det var i princip det enda tecknade vi kunde se på tv under en vecka.
När "Linus på linjen" någon gång emellanåt lades in som pausprogram i tv visste glädjen inga gränser, och även de som inte var det minsta intresserade av sport längtade ihjäl sig tills "Lilla Sportspegeln" började eftersom ett av inslagen i programmet var en kortfilm med "Tom & Jerry".
Allt det här tänker jag på en vardag när jag är hemma med min hängiga tvååring. Det enda han vill göra är att se på film, och det är ingen svår önskan att uppfylla numera. Vi har minst fem barnkanaler som visar tecknat hela tiden. Och skulle inte det fungera kan Jack, 2, naturligtvis hantera min iPad och iPhone på egen hand och surfa fram tecknad film på You Tube, eller välja att spela något animerat spel som han hittar via en nerladdad app. Och så har vi även en dvd-spelare med barnfilmer till.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om allt det här. Jag gillar teknik och utveckling - allt var verkligen inte bättre förr. Samtidigt känner jag mig tveksam till att allt bara serveras mina barn (vilket jag själv naturligtvis är medskyldig till), istället för att de vackert får vänta och längta tills det blir söndag kväll klockan 19:25 då en tecknad gubbe visar sig i tv-rutan i 12 sekunder.
Allra värsta nutida minnet är nog ändå när jag plötsligt en dag hörde musiken från "Tomtarnas verkstad" ljuda genom rummet, för att sedan se en tomtenisse måla ett shackbräde med rutig färg i min telefondisplay som just då manövrerades av Milo, 4. NEJ! Inte "Kalle Anka och hans vänner"! INTE JULAFTONSPROGRAMMET! Det får och kan man ju bara se på julafton klockan 15 - inte en vanlig tisdag i september!

Så, det som ändå värmer mitt hjärta litegrann är att vi nu har låtit VHS-spelaren göra entré i vårt hem igen, och därmed ersätta en hel del av de andra alternativen. VHS är smidigt! Man kan till exempel stanna filmen mitt i och fortsätta på samma ställe flera dagar senare. Kanonbra! Nu står spelaren i lekrummet på övervåningen, där mamma och pappa styr med järnhand när och vad som slås på.
Favoriten hos mina killar? Jo, "Raska på Alfons Åberg" från 1980-talet. Extremt enkelt gjord, och totalt befriad från specialeffekter och sorroundljud.
Det finns kanske hopp ändå. Trots allt.

(Karlskoga Tidning/Kuriren 7 september 2012)




Livet är inte alltid en fest


Idag är det fredag, och jag kanske borde skriva en krönika om tjo och tjim, och "äntligen helg!" och livet är en fest.
Men det är ju inte alltid en fest, och den senaste veckan har många av mina tankar handlat om det där som man önskar att ingen människa tvingades uppleva. Nämligen mobbing.
Det är så fasansfullt hemskt att det finns individer, både barn och vuxna, som tar sig rätten att trycka ner andra. Som säger att det är fel på någon annan. Som slåss. Sprider förfärliga påståenden på internet, eller går undan när en viss person kommer in i ett rum.
Det finns så många varianter, men det de har gemensamt är att de sårar. Ibland så illa att den som drabbas inte ser någon mening med att leva vidare. Och även om det inte går så långt så sitter de svidande pilarna kvar, inne i hjärtat, inne i själen. För alltid.
Sen jag själv blev mamma har jag, som de flesta föräldrar, trätt in i ett land av ständig oro. Nu är det inte jag som är viktigast längre, men mina barn, mina hjärtan, mitt allt. Dom får ni inte röra!
När min fyraåring kom hem en dag och berättade att han, i ett sammanhang med andra barn, hade fått höra från en ett år äldre pojke att han hade en ful jacka. Då brister naturligtvis hjärtat.
- Men jag tycker inte att den är ful mamma, säger han och jag bedyrar att den naturligtvis inte alls är det minsta ful.
Det är den inte heller. Det är en fin jacka, men ibland spelar sånt ingen roll i världen därute. Det finns ingen logik bland dem som retar andra. Mobbingen har ingen mall den rättar sig efter. Vad som helst kan bli "fel" i mobbarnas ögon, och det gör mig livrädd när jag tänker på det.
Då vill jag bara slå armarna om mina barn hemma i soffan, hålla kvar dem inne i vår trygga bubbla dit inga eventuella elakheter når. Men det är såklart inte heller rätt. Jag varken kan eller ska skydda dem från allt.

Men ett uppdrag har jag, och det ska jag åtminstone göra mitt allra bästa för att uppfylla. Jag ska lära dem om människors lika värde, att ingen är bättre eller sämre än någon annan. Att det inte spelar någon roll vilken hudfärg man har, eller hur lång eller kort man är. Jackor får vara i vilken färg som helst, liksom håret, och skorna måste verkligen inte ha ett visst märke för att duga. Jag ska också berätta för dem att det är lika rätt om en kille blir kär i en kille, eller en tjej i en tjej, som när en kille och en tjej blir ihop.
Jag hoppas också att, tillsammans med deras pappa, kunna ge dem de verktyg de behöver för att orka berätta om det som blir fel under uppväxten. Om de själva gör någon illa eller själva drabbas, och jag vet att det inte kommer att bli enkelt alla gånger. Men det är mitt löfte till mina innerligt älskade pojkar, att jag i alla fall ska försöka.
Vi vuxna har ett otroligt ansvar, både som förebilder, föräldrar och individer i samhället. Barn gör som vi gör. Om inte vi visar respekt för andra och varandra, hur ska vi då kunna förvänta oss att barnen ska göra det?

Vi måste bry oss. Vi måste lägga oss i! Och vi får aldrig någonsin vända bort blicken när någon gör någon annan illa, oavsett om det är våra egna barn eller andras.
Livet är inte alltid en fest, tyvärr, men om vi hjälps åt allihop kan vi åtminstone göra det lite mer uthärdligt för någon annan.

(Karlskoga Tidning/Kuriren 24 augusti 2012)