Jag tillhör generationen som satt klistrade framför tv:n när
"Anslagstavlan" visades. Programmet var fem minuter långt och
framförde samhällsinformation och viktiga uppmaningar som "Snart är det
riksdagsval i Sverige" och "Bär flytväst på sjön!"
Det som lockade mig och, lovar jag påstå, en stor andel
70-talister att se "Anslagstavlan" på 80-talet hade dock ingenting
att göra med att hundratusentals sjuåringar plötsligt närde ett märkligt stort
samhällsintresse.
Nej, vi lockades till tv:n av "Anslagstavlans"
tecknade vinjett. Det tog 12 sekunder; den tecknade gubben klev in i rutan och stegade
fram till en anslagstavla där han satte upp en lapp.
Det var allt, och sen tog den icke-tecknade informationen
från Trafiksäkerhetsverket, Livsmedelsverket och Socialstyrelsen vid.
12 sekunder! (jag vet att det stämmer, eftersom jag kollade
upp det på You Tube)
Vi satt alltså bänkade, vecka efter vecka, för att se en 12
sekunder lång vinjett. Helt enkelt på
grund av att det var i princip det enda tecknade vi kunde se på tv under en
vecka.
När "Linus på linjen" någon gång emellanåt lades
in som pausprogram i tv visste glädjen inga gränser, och även de som inte var
det minsta intresserade av sport längtade ihjäl sig tills "Lilla Sportspegeln"
började eftersom ett av inslagen i programmet var en kortfilm med "Tom
& Jerry".
Allt det här tänker jag på en vardag när jag är hemma med
min hängiga tvååring. Det enda han vill göra är att se på film, och det är
ingen svår önskan att uppfylla numera. Vi har minst fem barnkanaler som visar
tecknat hela tiden. Och skulle inte det fungera kan Jack, 2, naturligtvis
hantera min iPad och iPhone på egen hand och surfa fram tecknad film på You
Tube, eller välja att spela något animerat spel som han hittar via en nerladdad
app. Och så har vi även en dvd-spelare med barnfilmer till.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om allt
det här. Jag gillar teknik och utveckling - allt var verkligen inte bättre förr.
Samtidigt känner jag mig tveksam till att allt bara serveras mina barn (vilket
jag själv naturligtvis är medskyldig till), istället för att de vackert får
vänta och längta tills det blir söndag kväll klockan 19:25 då en tecknad gubbe
visar sig i tv-rutan i 12 sekunder.
Allra värsta nutida minnet är nog ändå när jag plötsligt en
dag hörde musiken från "Tomtarnas verkstad" ljuda genom rummet, för
att sedan se en tomtenisse måla ett shackbräde med rutig färg i min
telefondisplay som just då manövrerades av Milo, 4. NEJ! Inte "Kalle Anka
och hans vänner"! INTE JULAFTONSPROGRAMMET! Det får och kan man ju bara se
på julafton klockan 15 - inte en vanlig tisdag i september!
Så, det som ändå värmer mitt hjärta litegrann är att vi nu
har låtit VHS-spelaren göra entré i vårt hem igen, och därmed ersätta en hel
del av de andra alternativen. VHS är smidigt! Man kan till exempel stanna
filmen mitt i och fortsätta på samma ställe flera dagar senare. Kanonbra! Nu
står spelaren i lekrummet på övervåningen, där mamma och pappa styr med
järnhand när och vad som slås på.
Favoriten hos mina killar? Jo, "Raska på Alfons
Åberg" från 1980-talet. Extremt enkelt gjord, och totalt befriad från
specialeffekter och sorroundljud.
Det finns kanske hopp ändå. Trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar