Kryss

Vi hoppade på en Finlandsfärja förra helgen. En hederlig 24-timmarskryssning, med dansband och karaoke, och bufféer med oändliga köer och huggsexa om de bästa platserna.

Det var på många sätt en fantastisk liten resa.

Framför allt, förstås, för att vi gjorde den tillsammans i vår lilla familj. Att uppleva ett kryssningsfartyg genom en tvåårings och en fyraårings ögon var liksom något helt annat än de gånger jag själv ramlat runt på liknande båtar i sällskap med ett gäng kompisar.

Redan rulltrappan upp till landgången blev ett stort äventyr för Milo och Jack. För att inte tala om alla hissar ombord på båten! Och hissen som var gjord av glas och åkte med utsikt mot det stora havet! Löparbanan (!) på översta däck!

Jag har själv aldrig varit någon frekvent kryssningsfarare, men några vändor har det blivit. Nån julbordskryssning med jobbet. Nån galen partytripp med ett gäng kompisar för länge sen. En tur till Tallinn, och en sväng till Helsingfors.

Nu, ombord på Birka Paradise som tog oss till Åland och tillbaka, fascinerades jag återigen av detta kryssningsfenomen.

Här på färjan går vi barnfamiljer omkring med våra storögda barn, som leker i lekrummet och får hänga med på barndisco med en engagerad ledarinna som kör "huvud axlar knä och tå" på samma dansgolv där det bara två timmar senare bjuds upp till dans av dansbandet Blender.

Här finns det stereotypa 40+gänget med blonderade kvinnor, som druckit lite för mycket vin redan på anslutningsbussen till färjan, och som redan när båten lägger ut flirtar hett med trubaduren i baren och skrålar med i hits som "Sommartider" och "Sensuella Isabella".

Här går pensionärsparet arm i arm, vackert uppklädda och förväntansfulla inför middagen i a la carte-restaurangen. Och grabbgänget från Karlskoga (eller liknande valfri ort i Sverige) ockuperar barstolarna och spanar snabbt in kvällens tänkbara byten.

På den här förhållandevis lilla ytan (även om barnen tycker att det är den största plats de någonsin har sett) samlas helt enkelt ett helt litet samhälle av människor. För ett dygn delar vi samma blåa heltäckningsmatta i hyttkorridorerna, vi lyssnar till samma pianobarmusik, handlar i samma taxfree-butik och serveras samma utbud av mat i buffén på exakt samma tid. Och vi är i åldrarna från nyfödd till nånstans runt 80-strecket.

Jag går runt där på Birka Paradise och låter mig roas. Jag tar mig tid att njuta av färden genom en fantastiskt vacker skärgård (som jag får medge att jag nog inte brytt mig så mycket om vid mina tidigare kryssningsfärder), och jag har roligt med barnen på "Paradise Beach" som poolområdet heter, och jag låter mig underhållas av alla dessa människor som går all in på hela kryssningsgrejen.

Om jag hade varit på det humöret hade jag säkert kunnat förfasa mig en hel del också (vilket jag möjligen hade gjort om jag hade varit vaken lite längre än till klockan 23...), men det blir ju så mycket roligare om man struntar i att förfasa sig - och ser humorn i vissa saker istället.

Det var roligt att kryssa, och jag tror faktiskt inte att det kommer dröja så hemskt länge innan vi går ombord igen. En hiss med elva våningar måste man ju bara få uppleva snart igen! Liksom allt det där andra, ombord på miniatyrsamhället Birka.

(21 september 2012, Karlskoga Tidning/Kuriren)