Vi har så många olikheter, olika bakgrunder och olika utseenden. Ändå är hon som jag just beskrev så ofta som en spegelbild av mig själv.
Hon är min bästa vän, och förra veckan åkte vi på en resa tillsammans, bara vi två. För att vi ville och för att vi behövde det. Hennes man brukar skratta åt oss när vi pratat i telefon i två-tre timmar, och missnöjt konstaterar att vi ju knappt hunnit prata om något alls när vi tillslut måste lägga på.
I Krakow, dit vi åkte, fick vi prata mer och prata länge. Och det gjorde vi.
Vi började på flygbussen. Fortsatte hela flygresan. Tillbringade första dagen på resan utan att ens lämna hotellet. Enda gången vi var ifrån varandra var när vi tog en spabehandling i varsitt behandlingsrum på hotellets spa. Vi pratade oss genom middagen, och fram tills vi somnade.
Och så där fortsatte det. Böcker, tidningar och andra tidsfördriv förblev orörda i våra väskor hela resan. Vi hade inte tid.
I AUGUSTI ÄR DET 15 år sedan vi träffades på Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping, där någon högre makt hade sett till så att vi började i samma klass på journalistlinjen.
Sedan dess har vänskapen växt och fördjupats. Den har tagit oss genom sockerrörsfält på Dominikanska republiken, längs Brasiliens kust i en hyrbil med sinande bensintank, upp på Eiffeltornets topp, runt i Londons nattliv, till Thailands stränder, via Budapests uteserveringar och genom Stockholms alla hörn och kanter.
Vi har så många minnen ihop att vi skulle kunna fylla böcker och fotoalbum i milslånga hyllor, och det fina är att hyllraden bara skulle fortsätta växa. Med nya minnen.
Som i Krakow förra veckan, där vi upptäckte denna vackra stad tillsammans. Som alltid i just det tempo som passar oss båda utmärkt. Vi behöver aldrig kompromissa när vi reser tillsammans. Vi vill alltid samma saker.
Sen att hon tuggar på saltlakrits och märkliga torkade aprikosbitar (!) när vi äter snacks i hotellsängen sent på kvällen - medan jag naturligtvis föredrar choklad - det spelar mindre roll. För vi vill alltid gå på samma gator, äta mat på samma restauranger och stanna till och njuta av samma vyer. Ingenting är komplicerat när vi är tillsammans.
Hon är min bästa vän, och förra veckan åkte vi på en resa tillsammans, bara vi två. För att vi ville och för att vi behövde det. Hennes man brukar skratta åt oss när vi pratat i telefon i två-tre timmar, och missnöjt konstaterar att vi ju knappt hunnit prata om något alls när vi tillslut måste lägga på.
I Krakow, dit vi åkte, fick vi prata mer och prata länge. Och det gjorde vi.
Vi började på flygbussen. Fortsatte hela flygresan. Tillbringade första dagen på resan utan att ens lämna hotellet. Enda gången vi var ifrån varandra var när vi tog en spabehandling i varsitt behandlingsrum på hotellets spa. Vi pratade oss genom middagen, och fram tills vi somnade.
Och så där fortsatte det. Böcker, tidningar och andra tidsfördriv förblev orörda i våra väskor hela resan. Vi hade inte tid.
I AUGUSTI ÄR DET 15 år sedan vi träffades på Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping, där någon högre makt hade sett till så att vi började i samma klass på journalistlinjen.
Sedan dess har vänskapen växt och fördjupats. Den har tagit oss genom sockerrörsfält på Dominikanska republiken, längs Brasiliens kust i en hyrbil med sinande bensintank, upp på Eiffeltornets topp, runt i Londons nattliv, till Thailands stränder, via Budapests uteserveringar och genom Stockholms alla hörn och kanter.
Vi har så många minnen ihop att vi skulle kunna fylla böcker och fotoalbum i milslånga hyllor, och det fina är att hyllraden bara skulle fortsätta växa. Med nya minnen.
Som i Krakow förra veckan, där vi upptäckte denna vackra stad tillsammans. Som alltid i just det tempo som passar oss båda utmärkt. Vi behöver aldrig kompromissa när vi reser tillsammans. Vi vill alltid samma saker.
Sen att hon tuggar på saltlakrits och märkliga torkade aprikosbitar (!) när vi äter snacks i hotellsängen sent på kvällen - medan jag naturligtvis föredrar choklad - det spelar mindre roll. För vi vill alltid gå på samma gator, äta mat på samma restauranger och stanna till och njuta av samma vyer. Ingenting är komplicerat när vi är tillsammans.
Min vän är för mig lika självklar i mitt liv som jag själv. Vi har båda egna familjer och många andra värdefulla vänner. Det är något jag tycker att vi har gjort bra genom åren. Vi har aldrig stängt in varandra, aldrig hävdat någon ensamrätt på den andre. Vi har många gemensamma vänner, men också många i våra bekantskapskretser som den andra inte träffat. Det är bra och berikande, och så som det ska vara.
Sen finns hon alltid där, min bästa vän, precis som jag finns där för henne. I vått och torrt och precis allt däremellan.
JAG ÄR STOLT över våran vänskap. Jag tycker helt enkelt att den är väldigt fin.
Vi pratade oss igenom fyra dagar i Krakow, men vi pratade trots det absolut inte klart. Vi kommer aldrig att prata klart och det gör mig lycklig att veta.
Trots att hon alltid väljer konstiga godisbitar och på fullaste allvar tycker att beige är en vacker färg.
(Karlskoga Tidning/Kuriren 15 juni 2012)
Sen finns hon alltid där, min bästa vän, precis som jag finns där för henne. I vått och torrt och precis allt däremellan.
JAG ÄR STOLT över våran vänskap. Jag tycker helt enkelt att den är väldigt fin.
Vi pratade oss igenom fyra dagar i Krakow, men vi pratade trots det absolut inte klart. Vi kommer aldrig att prata klart och det gör mig lycklig att veta.
Trots att hon alltid väljer konstiga godisbitar och på fullaste allvar tycker att beige är en vacker färg.
(Karlskoga Tidning/Kuriren 15 juni 2012)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar