Livet är inte alltid en fest

Idag är det fredag, och jag kanske borde skriva en krönika om tjo och tjim, och "äntligen helg!" och livet är en fest.

Men det är ju inte alltid en fest, och den senaste veckan har många av mina tankar handlat om det där som man önskar att ingen människa tvingades uppleva. Nämligen mobbing.

Det är så fasansfullt hemskt att det finns individer, både barn och vuxna, som tar sig rätten att trycka ner andra. Som säger att det är fel på någon annan. Som slåss. Sprider förfärliga påståenden på internet, eller går undan när en viss person kommer in i ett rum.

Det finns så många varianter, men det de har gemensamt är att de sårar. Ibland så illa att den som drabbas inte ser någon mening med att leva vidare. Och även om det inte går så långt så sitter de svidande pilarna kvar, inne i hjärtat, inne i själen. För alltid.

Sen jag själv blev mamma har jag, som de flesta föräldrar, trätt in i ett land av ständig oro. Nu är det inte jag som är viktigast längre, men mina barn, mina hjärtan, mitt allt. Dom får ni inte röra!

När min fyraåring kom hem en dag och berättade att han, i ett sammanhang med andra barn, hade fått höra från en ett år äldre pojke att han hade en ful jacka. Då brister naturligtvis hjärtat.

- Men jag tycker inte att den är ful mamma, säger han och jag bedyrar att den naturligtvis inte alls är det minsta ful.

Det är den inte heller. Det är en fin jacka, men ibland spelar sånt ingen roll i världen därute. Det finns ingen logik bland dem som retar andra. Mobbingen har ingen mall den rättar sig efter. Vad som helst kan bli "fel" i mobbarnas ögon, och det gör mig livrädd när jag tänker på det.

Då vill jag bara slå armarna om mina barn hemma i soffan, hålla kvar dem inne i vår trygga bubbla dit inga eventuella elakheter når. Men det är såklart inte heller rätt. Jag varken kan eller ska skydda dem från allt.

Men ett uppdrag har jag, och det ska jag åtminstone göra mitt allra bästa för att uppfylla. Jag ska lära dem om människors lika värde, att ingen är bättre eller sämre än någon annan. Att det inte spelar någon roll vilken hudfärg man har, eller hur lång eller kort man är. Jackor får vara i vilken färg som helst, liksom håret, och skorna måste verkligen inte ha ett visst märke för att duga. Jag ska också berätta för dem att det är lika rätt om en kille blir kär i en kille, eller en tjej i en tjej, som när en kille och en tjej blir ihop.

Jag hoppas också att, tillsammans med deras pappa, kunna ge dem de verktyg de behöver för att orka berätta om det som blir fel under uppväxten. Om de själva gör någon illa eller själva drabbas, och jag vet att det inte kommer att bli enkelt alla gånger. Men det är mitt löfte till mina innerligt älskade pojkar, att jag i alla fall ska försöka.

Vi vuxna har ett otroligt ansvar, både som förebilder, föräldrar och individer i samhället. Barn gör som vi gör. Om inte vi visar respekt för andra och varandra, hur ska vi då kunna förvänta oss att barnen ska göra det?

Vi måste bry oss. Vi måste lägga oss i! Och vi får aldrig någonsin vända bort blicken när någon gör någon annan illa, oavsett om det är våra egna barn eller andras.

Livet är inte alltid en fest, tyvärr, men om vi hjälps åt allihop kan vi åtminstone göra det lite mer uthärdligt för någon annan.

(Karlskoga Tidning/Kuriren 24 augusti 2012)