I samband med storhelger förvandlas jag till en mycket dålig mamma.
Påskägg, klappar, mat i mängder, släktfiranden och städhets, tänker ni.
Nej nej. Min panik sen fyra år tillbaka handlar om något helt annat: nämligen pyssel.
Sen jag inträdde i föräldraklubben (och speciellt i mammaklubben) så känns det som om världen plötsligt förväntade sig att jag i samma stund som Milo låg där på bröstet, några minuter gammal, automatiskt skulle förvandlas till en pysslande varelse vars hem ständigt var fyllt av flirtkulor, fjädrar, pärlor och fingerfärger. Alltid redo att förvandlas till de mest fantasifulla kreationer så snart en högtid närmade sig.
Med dessa attribut skulle jag sedan pyssla mig igenom först hela december, och sen hela mars/april, så att mina barns alster kunde pryda samtliga väggar och hyllplan i vårt hem i samband med högtiderna. Och naturligtvis även ges bort till framför allt mor- och förföräldrar i present.
De här dagarna – strax före påsk, eller jul – är det med stor fasa jag går in på Facebook. I juletid går det inte att värja sig från alla pepparkakshus, pyssliga bonader och hemsnickrade jultomtar som alla föräldrar förevigar med sina mobilkameror och sen publicerar på nätet.
Och nu görs det kycklingar istället, och påskägg i papier maché, och det bakas egna småkakor som barnen naturligtvis är med och garnerar i påskens granna färger. För att inte tala om påskbreven! Som alla andra barn förstås började måla (tillsammans med sina mammor) för flera månader sen.
Facebook svämmar över! Det är pyssel överallt och jag börjar allvarligt överväga att stänga ner mitt konto och aldrig återvända.
För stackars Milo och Jack, dom sitter här utan vare sig påskbrev eller kycklingar gjorda av flirtkulor eller påskkärringar med piprensarkvastar. Precis som dom i december saknade såväl pepparkakshus som hembakat julgodis inlindat i hemmamålat godispapper.
När det i julas låg varsin fingerfärgstillverkad tomtetavla i deras respektive fack i kapprummet på dagis - fint märkta med MILO och JACK - blev jag så tacksam att jag nästan grät. Tavlorna sattes upp direkt på väggen i köket – och sitter fortfarande kvar... Som ett bevis på att mina barn faktiskt HAR pysslat! (även om dom nu inte gjorde det hemma...)
Det märkliga är att detta fortfarande, fyra år efter att jag fick mitt första barn, kommer över mig som om det vore en total nyhet varje gång en högtid närmar sig.
Och varje gång slås jag, åtminstone några gånger under resan mot julafton eller påskafton, brutalt ner av det dåliga mammasamvetet.
Mamman utan piprensare, liksom. Vem vill vara en sån?
Men så, innan jag hunnit gräva ner mig alldeles fullständigt i dessa förgörande pysselvåndor, så kommer jag att tänka på alla dom där stunderna jag har med mina barn. Hur många gånger vi skrattar tillsammans. Hur vi busar i badhuset, och hur dom gläds åt sagorna jag berättar för dom den där stunden precis innan dom ska somna.
Hur många gånger varje dag jag säger att jag älskar dom, till månen och tillbaka.
Hur mycket jag menar det, och hur lite det trots allt sitter i antalet hempysslade påskkycklingar hemma i bokhyllan.
