Jag hade förträngt hur den kändes. Hur tomt det liksom blir inuti, efteråtÄndå har jag upplevt den flera gånger tidigare, även om jag faktiskt tror att det är värre än någonsin denna gång.
Jag har drabbats av Den Stora Resebaksmällan. Den har tagit över hela mig, hela min kropp och hela mitt förstånd.
Sju veckor i paradiset. Sju veckor med familjen direkt omkring mig, dag som natt. Sju veckors sol, sju veckor med bad varje dag, många många upplevelser...
Och nu. Ingenting alls.
Så känns det.
I onsdags kväll kom vi hem efter vår långluff runt på de härliga thailändska öarna. Vi har besökt Koh Jum, Koh Kradan, Koh Lanta, Koh Phangan, Koh Tao och Phuket. Och vi har verkligen njutit!
Så rullade tåget in till Degerfors järnvägsstation. Resan hade varit lång, jetlaggen sen länge intickad. Och det spöregnade på perrongen. Mörkret låg kompakt över oss.
Familjen som väntade på oss var förstås fantastiskt att få träffa igen. Och det var fint att klappa katterna och äta en semla medan brasan sprakade hemma i vardagsrummet.
Sen gick besökarna. Kvar låg våra vandringsryggsäckar på golvet. Jag plockade lite tafatt ur badkläderna, som hånfullt nog fortfarande var lite lätt fuktiga efter det sista doppet i den 30-gradiga värmen. Barnen somnade. Jag frös. Vaknade mitt i natten och kände mig förvirrad. Surfade en stund på telefonen. Konstaterade att en ny prinsessa hade fötts i Sverige. Saknade Thailand. Somnade om.
Nu har jag varit hemma i ungefär 12 timmar och det känns som att tomheten ska äta upp mig. Jag vill bara ta en långsvansbåt någonstans, ut till en okänd ö. Ta en promenad längs stranden, äta nudlar till lunch, bada med barnen hela eftermiddagen, hitta den mysigaste strandrestaurangen till middagen.
Men snöresterna på marken, vinden, minusgraderna och den tjocka vinterjackan – nej, jag VILL INTE!
Tacksamt nog hade mamma fyllt på kylskåpet, och vi kunde servera våra barn tomtegröt, färskt bröd och leverpastej till frukost. Lunch finns också förberett, och det känns som det nog är tur det. Att risken för apati med medföljande matbrist till både barn och oss själva annars varit överhängande.
Jag borde svara på en del mejl också. Öppna jobbkalendern, ringa och boka in ett par intervjuer nästa vecka.
Men hur gör man? Hur ska det gå till?!
Plötsligt känns det som att jag har förlorat all handlingskraft, all kreativitet och all arbetsvilja jag någonsin har haft. Jag vill helst bara sitta här med min dator, surfa in på nya resmål, slå upp kartboken och helst trycka på BOKA så snart det bara går...
Nej, jag ska allt försöka resa mig, så småningom. Jag har ändå mycket roligt att se fram emot hemma också, som tjejfest med melodifestival imorgon kväll, födelsedagsfester, fikadejter och, faktiskt, jobbet (som jag i vanliga fall tycker väldigt mycket om, bara inte just idag...)
Men idag erkänner jag mig besegrad av resebaksmällan, så jag häller upp ett stort glas apelsinjuice, brer ännu en av mammas hembakade brödkakor, lägger på ost och leverpastej, kryper ännu längre in i min rosa morgonrock - och deppar lite till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar