I söndags sneddade jag genom den stora hallen på Stockholms Centralstation. Det har jag gjort tusen gånger förut.
Men det här var första gången som jag kom på mig själv med att tänka: ”tänk om det smäller en bomb, här bland alla människor, just nu.”
Det är en märklig vecka som har passerat. En vecka fylld av outsäglig, avgrundsdjup förtvivlan för alldeles för många anhöriga. En känsla av maktlöshet och sorg för många av oss andra.
Terrordådet i Oslo är också den första så dramatiska nyhetshändelse som vi har upplevt med så oerhört många mediekanaler igång, både de traditionella, nätmedier och de nya, sociala medierna.
Man kan tycka olika om det. Om all information. Alla bilder, omöjliga att värja sig ifrån.
Själv har jag valt att ta del av väldigt mycket information under veckan som passerat. Jag har velat läsa de gripande blogginläggen från de överlevande på Utøya. Suttit i timmar framför norska statstelevisionen NRK. Följt Twitterinlägg från berörda. Läst kvällstidningarna noggrant. Flera gånger dagligen gått in på de norska tidningarnas nätupplagor. Jag har sett CNN och BBC rapportera. Och jag har sett sorgen på Facebook.
De allra flesta dödsoffer och överlevande från Utøya är ungdomar, och har Facebooksidor. Nu har även mängder av grupper skapats, för att uppmana till att tända ljus, för att sörja tillsammans, för att få uttrycka sin vrede och för att förmedla det lilla hopp man har kvar om att de som ännu inte identifierats som döda - där det fortfarande står SAKNAD och inte DÖD - ska återvända hem. Välbehållna.
På profilbilden ser jag en ung kille med gitarr. Han heter Sondre. Facebookgruppen har just nu 3718 medlemmar och budskapet är: ”Kom hem, Sondre”. Nära vänner som försäkrar att de inte har gett upp hoppet. Mängder av okända som säger att de inte känner honom, men innerligt önskar att han ska komma hem till sina kära.
På Facebook delas sorgen. Norska tidningen VG har ett upprop där man genom att skriva in sitt namn deltar i en lång kedja av sammanhållna händer. Mamman som skriver ett blogginlägg riktat direkt till den man som var nära att döda hennes dotter på Utøya får tusentals kommentarer och tack för sitt mod.
På YouTube ser jag statsminister Jens Stoltenbergs gripande tal vid minnesgudstjänsten i Oslo domkyrka, och länkar det på min egen Facebooksida. Det känns som någon slags tröst, och jag delar gärna med mig.
All denna information. Överallt.
Hittills tycker jag att medierna i stort har hanterat situationen bra. Jag vet hur det är att stå där i en ofattbar situation som journalist, att möta förtvivlade anhöriga och att försöka göra sitt jobb. Förmedla information. Berätta, så att läsarna ska förstå, åtminstone något av vad som hänt. Utan att någonsin förlora empatin och medmänskligheten.
Det är inte alltid lätt. Och övertramp görs, så är det. Men själv känner jag mig ändå tacksam över all information jag har fått om händelserna i Norge. Både nyhetsrapporteringen, de drabbades berättelser och värdiga krönikor som hjälpt till att sätta ord. Dessa saker har gjort att jag kunnat ta till mig mer och mer av det ofattbara. Jag har verkligen försökt att förstå, och jag är tacksam för hjälpen.
I eftermiddag går jag över Stockholms Centralstation igen, mot tåget på spår 10 mot Degerfors. Idag ska jag inte tänka på bomber som skulle kunna smälla här, precis som i Oslo city för en vecka sen. Istället ska jag tänka på att jag ska hem till min man och mina barn som jag älskar, och jag ska vara oändligt tacksam för att min verklighet råkar se ut just så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar