1/7 2011 - Peace and love i Borlänge

I helgen pågår Peace and Love-festivalen i Borlänge.

Jag är inte där.

Men det fanns en tid när jag alltid var där. När det var lika självklart som att solen gick upp på morgonen och ner på kvällen.

I flera år var jag och mina tjejkompisar självskrivna på detta arrangemang, och jag har så galet mycket roliga och mysiga minnen från just de här julidagarna under flera års tid.

Vi var nämligen aldrig några ”tält-tjejer”, och hade således aldrig lockats av leran på Hultsfreds camping. Inte heller av Arvikafestivalens geggiga gräsmattor.

Men så dök det upp en festival som tog plats mitt i stan. Man kunde ha riktiga skor (med klackar!), och sitta på riktiga uteserveringar (inte bara i överfyllda öltält med rangliga bänkar som välte bakåt så fort någon vid det nerspillda långbordet reste sig)

Vi var nog helt enkelt lite festivalsnobbiga, jag och mina tjejkompisar, och trivdes som bäst med kombinationen av det lite lagom bohemiska som alltid följer med en festival – och stadslivet.

Dessutom faller det sig så att tre av fem i tjejgänget kommer just ifrån Borlänge. Och även om de för länge sen var utflyttade till Stockholm så stod föräldrahemmen kvar, och välkomnade glatt dessa festivaltjejer på utflykt från storstan.

Så vi hyrde eller lånade bil och drog iväg så tidigt vi kunde för våra jobb, helst på onsdagen, eller i nödfall på torsdagen. Anlände Borlänge två timmar senare. Stopp på köpcentrumet Kupolen. Storhandling på Willys. Alltid fläskfilé, marinad, chips, juice, frukostbröd, sallad, korv och korvbröd. Nästa stopp: Systembolaget och rosévin till grillningen.

Vidare upp till Skräddarbacken, som bostadsområdet i Borlänge heter. Ett typiskt svenskt villaområdet där Elins föräldrar fortfarande bodde kvar (och som av en händelse var de alltid på campingsemester just den här veckan varje år)

På med stereon, Winnerbäck, och på med grillen. Och vi missade alltid de första av de där konserterna vi hade prickat in i våra festivalprogram, eftersom vi hade så trevligt där på altanen i Skräddarbacken.

Men vi såg många fantastiska konserter; jag minns Winnerbäck förstås, Kent, Håkan Hellström och Elin Sigvardsson. Di Leva och Raymond & Maria (om ni minns dom, dom dansade en sommar till ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” – och vi dansade med)

Men framför allt hängde vi med varandra, och just den här helgen de senaste åren har jag saknat oss lite extra. Vi är fortfarande vänner såklart, men nu finns det barn, sambor och äkta män med i bilden, och andra åtaganden. Andra sommarplaner.

Sen drömmer jag om våran återförening – när just vi fem sitter där igen, på altanen i Skräddarbacken, med fläskfilé och rosévin, och laddar för kvällens konserter på Peace and love. Nån gång ska det hända igen, även om vi tryckt på paus i några år.

Nästa helg är det dags för Putte i Parken. Och visst är det rätt fantastiskt att så många människor kommer att skapa nya festivalminnen, nya stunder, nya dagar de alltid kommer att bära med sig i livet, just från Karlskoga.

Det är liksom vackert, och alldeles, alldeles speciellt.