IDAG TYCKER JAG SYND OM MIG SJÄLV
Jag har brutit foten.
Ett olyckligt snedsteg, ett feltramp, och ett ännu olyckligare fall.
Sen var det kört.
Jag har visserligen fött två barn, men tror faktiskt inte jag överdriver när jag säger att jag aldrig har upplevt sån smärta tidigare som när fotknölarna gick sönder därinne i foten.
Min helg fick tillbringas på Karlskoga Lasarett. Först vänligt mottagen på akutmottagningen, och så via röntgen till ortopeden, operation och iva.
Foten är av på flera ställen, och att det skulle bli gips ganska länge förstod jag nog egentligen så fort jag återfick medvetandet efter det där fallet.
Alltså: nu ligger jag där jag ligger.
Och egentligen är det oerhört deprimerande. Jag är egentligen HUR LEDSEN SOM HELST över allt jag redan vet att jag missar framöver på grund av min brutna fot. Resan till London i november för kvalitetstid med två av mina närmaste vänner, till exempel. Afternoon tea! Mys framför brasan i London-lägenheten! Notting Hill! Som jag hade längtat...
Och Melissa Horn-konserten på Conventum i Örebro – hur blir det med den? Kan man få byta sin plats i de trånga ”bio-stolsraderna” mot en handikapplats? Och rullstol, kan man i så fall få låna en sån på lasarettet?
Galamiddagen på Örebro Slott som jag och min man var inbjudna till om en dryg vecka – bara att lämna återbud.
Att jobba – i princip omöjligt, eftersom de flesta av jobben jag gör bygger på att jag är ute på plats och träffar människor som jag sen gör reportage om.
Sen gör det ju hemskt ont att inse att jag blir väldigt reducerad som mamma. Inga blöjbyten. Inget lyfta. Inget gå uppför trappen till barnens rum. Ingen lek på golvet. Inget badhus. Inget spring ute i trädgården bland höstlöven innan första snön faller. Inga egenbyggda snölyktor till första advent.
Att fokusera på positiva tankar är inte helt lätt nu, ärligt talat. Men jag försöker. Tänker på mysiga sagostunder med Milo och Jack i mitt nya, tillfälliga rum på nedervåningen. Målarböcker kan man ju använda även utan ett ben, liksom modell-lera och pärlplattor.
Och jag tänker på första stegen på en varm sandstrand som mina då förhoppningsvis hela fötter ska få ta senare i vinter. Böcker jag ska läsa och filmer jag kanske nu tillslut har tid att se. Och visst kan man väl gå ut och äta på god restaurang någon gång även om man har foten i gips?
Dessutom: det kunde förstås ha varit mycket värre. Och det finns de som har det så väldigt mycket jobbigare än vad jag har det.
Men hur jag än försöker att hitta optimistiska infallsvinklar så faller de just idag platt mot marken, i takt med att värken i foten tilltar.
Så jag bestämmer mig för att det FÅR vara synd om mig, riktigt ordentligt synd om mig, åtminstone idag. Och kanske imorgon också. Sen kanske jag försöker igen. Letar ljusglimtar och gör positiva övningar med mig själv.
Jag ska verkligen försöka.
Men inte just idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar